Tiden som går, läker inga sår,

Flickan som gråter, vet att hon aldrig blir förlåten.

I hennes liv existerar bara smärta,

Som skär djupa sår i hennes redan sargade hjärta.

Tårarna som rinner, minnena som ännu brinner.

Hon vill inte leva mer.

Och det är det såklart ingen som ser,

Att denna flicka kanske snart inte finns mer.

Hennes blick dras allt oftare till en kniv,

Med hjälp av den vore det nog lätt att ta sitt liv?

Hon lyfter den & skär allt djupare sår,

Märker inte att tiden allt fortare går.

Nu kommer inte längre några tårar,

 Men ändå är hon så rädd för att åter bli sårad.

Hon faller ihop,

Ingen hör hennes sista rop,

Nu finns inte flickan mer,

Men är det någon som det ser?